Inget är omöjligt!

Lars Henriksson är förstanamn på Socialistiska Partiets kommunvalslista. Han är metallarbetare och mångårig facklig aktivist på Volvo och dessutom välkänd skribent och debattör i Göteborg. Här ger han en bild av sin syn på vad som behöver göras för att förändra Göteborg till något som är värt att tro på.

Det mesta i samhället går att förändra, inget är omöjligt! Det är min grundläggande politiska ståndpunkt. De som har makten vill tvärtom få oss att tro att inget i grunden är möjligt att förändra, att allt måste fortsätta på samma sätt som idag. Att de rika ska blir ännu rikare och mäktigare på vår bekostnad. Och så länge vi tror på dem blir det också på det viset. Till sin hjälp har de politiker som påstår att det inte finns pengar till den gemensamma välfärden, att skolorna måste skära ner, att de som jobbar i hemtjänsten knappt ska ha tid att prata med de gamla, att vi måste ta privata försäkringar för att klara pensionen, att vi inte har råd att stoppa den katastrofala uppvärmningen av jorden. Och så vidare, och så vidare.
Men det är inte sant! Inte i Göteborg, inte i Sverige och inte i världen. Vår stad, vårt land och vår jord har aldrig varit rikare än idag. Tillgångarna finns bara i fel händer och politiker av alla färger har sett till att det blivit så. Och de har inga planer på att göra något åt saken.

Förändringar som är bra för arbetare och låginkomsttagare har alltid kommit underifrån, från oss själva. Samma sak gäller idag. Vi kan inte hoppas på att någon annan ska fixa problemen åt oss.

Göteborg har i många år styrts av de partier som själva kalla sig ”de rödgröna”, ändå vet alla – föräldrar, skolelever, gamla, ungdomar, för att inte tala om dem som arbetar i välfärden – att vi ständigt får höra den gamla visan att det inte finns pengar. Genom lydiga underhuggare i stadsdelsnämnderna genomför de nedskärningar och skakar av sig protester från föräldrar, elever och anhöriga. De räknar kallt med att vi ska fortsätta att rösta på dem eftersom alternativet till höger är värre. Därför behövs det ett hot från vänster i politiken, en frisk kraft som vågar gå emot försämringarna, även om det kräver att man gör sig till ovän med dem som har makten i politiken och ekonomin.

För i politiken krävs att man gör val: Antingen accepterar man de spelregler och ramar som finns, anpassar sig till situationen, ”gillar läget” och blir en del av problemet. Eller så lägger man sin kraft på att bryta ramarna och förskjuta gränserna för vad som är möjligt, alltså förändra läget. Vi i Socialistiska Partiet ställer upp i kommunalvalet för att förändra läget, att spränga ramarna för vad som anses möjligt. Vi har bara ett vallöfte: att på alla sätt bekämpa alla försämringar för arbetare och låginkomsttagare.

Vi arbetare och låginkomsttagare har pressats tillbaka länge nog och det är dags att vi slutar backa och börjar tro på oss själva!

Vad du än röstar på i årets kommunalval kommer det inte att förändra världen. Men om du lägger din röst på Socialistiska Partiet är det i alla fall en signal om att du också tror att det går att förändra den!

Röd-grön förvaltningspolitik

Att städer måste konkurrera med varandra har sedan 80-talet blivit vedertagen kunskap i kommunhus runt om i hela världen. Konkurrerar man inte så går man under. Det går hand i hand med företagandet idag. Hur många gånger ser man inte samma företag dyka upp i olika skepnader. Till exempel: Hur stor skillnad kan det egentligen vara på de olika matkassarna? Vilken matkasse är bäst i test? Det kan inte skilja så mycket på innehållet i en kasse, endast hur det packeteras. Eller har jag fel? Samma gäller för kommunerna. Återigen – konkurrerar man inte går man under.
Då lämnar företagen och folket, kommunen får allt svårare ekonomi och en image av att vara en misslyckad avfolkningsort. Det är den här skräcken som får politiker i Borås att desperat tävla med dem i Trollhättan, som får Malmö att känna sig stressad över att Göteborg snart kanske har ett hus som är ännu högre än deras Turning Torso och som får tjänstemän att lägga arbetstimmar på att komma på fyndiga slogans som en gång för alla ska profilera just deras ort.

Ett stort antal olika metoder, allt ifrån spektakulära tävlingar mellan världskända arkitektkontor till småskaliga stads­festivaler, sätts in för att försäkra sig om kommunens framtida välgång och skeptiska invånare uppmanas att inte verka nega­tiva eftersom vi ”alla sitter i samma båt”. Strategierna präglas ofta av privat-offentlig samverkan och spekulativa projekt där det är det offentliga som får stå för riskerna medan företagen tar hem vinsten. Resultatet är att kommunpolitiken avpolitiseras för att undvika konflikter som kan verka skadliga för imagen medan billiga bostäder och andra förbättringar för vanligt folk får stå tillbaka till förmån för att skapa rikedom hos de få, vilket sedan förväntas ”sippra ner” till oss andra.
I den åtföljande retoriken mässas om vikten att ”sätta kommunen på kartan”, som om avsaknaden av en profilbyggnad skulle innebära att orten täcktes av ett sådan där vit fläck som på 1800-talet brukade peka ut områden där européer ännu inte hade varit. Det hela får lätt ett löjets skimmer över sig när också den till synes mest obetydliga ort vill framställa sig som världens centrum. Eskilstuna är ”den stolta fristaden”, Umeå ”Vill Mer”, Grums är ”så mycket mer än du tror”, medan Flen nöjer sig med att helt enkelt vara ”en kommun”. Det har dock blivit allt annat en trivialt i en tid när inte bara den sociala ojämlikheten ökar utan också den geografiska och när regionalpolitiken har gått från att omfördela rikedom till att lämna eftersatta orter som saknar lokala ekonomiska resurser i sticket. Därför sluter också alla politiska partier upp i tävlingen.

I Sverige involverar den paradoxalt nog många kommuner som styrs av röd-gröna koalitioner. Malmö utvecklade sitt profil­projekt Västra Hamnen under socialdemokratisk ledning, det är i röd-grönstyrda Göteborg man nu vill bygga Nordens högsta hus och Umeå har kulturhuvudstadsåret fått massiv kritik för hur kulturen bara används som ett verktyg för ekonomisk tillväxt. Av Jonas Sjöstedt lyfts ständigt dessa kommuner fram som goda exempel på att de röd-gröna kan styra tillsammans och skapa alternativ till Alliansens politik. Trots detta har de i den ständigt hårdnande konkurrensen mellan städer drivit samma sorts stadsutvecklingspolitik som sina borgerliga kollegor, något som onekligen ställer frågan vilka alternativ som verkligen öppnas upp om regeringsskifte inte åtföljs av mer grundläggande systemförändring.

När röd-gröna bedriver förvaltningspolitik utan rörelseförankring gör de sig snabbt till en del av problemet istället för en del av lösningen- och så länge det pågår kommer en socialistisk opposition vara nödvändig.

Göteborgs kandidater

6-timmars arbetsdag och en utbyggd offentlig välfärdssektor

10612829_364293840394082_778460437437158643_n

Här presenterar sig Asta Eriksson, oberoende kandidat och på plats nio på kommunalvalslistan:
– Jag är 69 år och pensionär. Har tidigare arbetat på bland annat Volvo. Jag är aktiv inom Folkrörelsen Nej till EU.
– Jag är intresserad av en politik utifrån arbetarkvinnans perspektiv. Det är ett mycket bra
perspektiv då det inkluderar både klass och kön.
– Människor är individer och kvinnliga individer föder barn. Den ensamstående arbetarkvinnan med barn är en bra utgångspunkt för hur ett bra samhälle ska formas. Det är dags att börja överge den patriarkala kärnfamiljen som norm för hur samhället ska se ut.
– Sex timmars arbetsdag och en utbyggd, vinstfri, offentlig välfärdssektor med dygnet-runt-öppna och gratis daghem är frågor jag skulle vilja tala för. Sedan är naturligtvis arbetslösheten en för ett arbetarparti alltid prioriterad fråga. Kom ihåg att mer än halva arbetarklassen består av kvinnor!

”Jag vill vara en del av en stark, organiserad opposition mot myglet och nedskärningspolitiken.”

johanna-lagerberg

Johanna Lagerberg, andra plats på Socialistiska Partiets kommunalvalslista, är 28 år och bibliotekarie. Här berättar hon om sin och partiets kandidatur.

Jag ställer upp i valet för att jag fått nog av hur min hemstad, trots röd-grönt styre, styrs av kapitalintressen och marknadslogik och för att jag vill vara en del av en stark, organiserad opposition mot myglet och nedskärningspolitiken – och tror att Socialistiska Partiet kan bli en central del i en sådan opposition.

Läs resten av uttalandet: Mot myglet och nedskärningspolitiken.

Mot myglet och nedskärningspolitiken

”Jag vill vara en del av en stark, organiserad opposition mot myglet och nedskärningspolitiken.”

Johanna Lagerberg, andra plats på Socialistiska Partiets kommunalvalslista, är 28 år och bibliotekarie. Här berättar hon om sin och partiets kandidatur.

Jag ställer upp i valet för att jag fått nog av hur min hemstad, trots röd-grönt styre, styrs av kapitalintressen och marknadslogik och för att jag vill vara en del av en stark, organiserad opposition mot myglet och nedskärningspolitiken – och tror att Socialistiska Partiet kan bli en central del i en sådan opposition.

– Göteborg är inte en stad som står inför några oöverstigliga problem. Det råder bostadsbrist, men det finns både mark att bygga på och pengar att investera. Det begås nedskärningar i stadsdelarna, men hela staden kammar hem miljardvinster. Kollektivtrafiken är överlastad och dyr, men det finns pengar till ringleder och tunnlar. Göteborg förmår satsa på skrytbyggen, överdådiga mässor, bilautostrador och det finns nog med pengar för att politiker och tjänstemän skall kunna berika sig själva under borden.

– Vad som saknas bland Göteborgs politiker är viljan. När röd-gröna sitter på makten i en, på det hela taget, välfödd och växande stad är det inte demokratisering, billiga bostäder eller social utjämning det satsas på utan att vara bäst i den borgerliga klassen, hålla budgetramarna striktast och att marknadsanpassa duktigast. Att Göteborg håller stånd mot Lagen Om Valfrihet och genomför mindre experiment med arbetstidsförkortning (märk väl utan utökad personalstyrka) bleknar i sammanhanget. Enda anledningen att idag rösta på Vänsterpartiet är att de förvaltar minst dåligt, inte att de går i spetsen för byggandet av Sveriges Röda fäste.

– En röst på Socialistiska Partiet förändrar inget i ett trollslag. Politiken är på det hela taget så kringskuren av lagar, marknadsanpassning och budgetramar att utrymmet för en folkvald är ganska litet, men vore SP invalt skulle det innebära ett brohuvud in i de stängda rummen, bakom de lyckta dörrarna, för Göteborgs gräsrotskrafter. Med en stol i den valda församlingen skulle jag göra allt för att öppna upp, belysa och kritisera den politiska klassen. Jag skulle agera språkrör åt alla de som står utanför och vars behov ständigt underställs begäret efter flaggskepp, lyxbostäder och gentrifiering av stadsrummet.

Socialistiska Partiets valsajt